2010/11/06

någon gång i oktober

Päls. Termometern visar under noll. Fingrar som domnar av kylan. Osynlig koldioxid förvandlas till ånga. Antony and the Johnsons som sjunger i mina öron och värmer längst in där hjärtat bor. Gräset och löven täcks av miljontals mikroskopiska diamanter och förvandlar det döende till något vackert och levande. Allt skulle vara svart om det inte vore för gatulyktorna som är jämnt utplacerade längst vägen. Om jag kisar ser det ut som att solstrålar sträcker sig från lamporna ner mot mig. Jag önskar att det var så. Olikfärgade ögon och ett leende försvinner inte från näthinnan. En röst som tillhör min egen vägrar sluta viska till mig om natten. Kylan sitter kvar i kroppen långt efter jag kommit in i värmen igen.

5 comments:

- said...

Väldigt, väldigt fint skrivet.

K said...

vilken storlek har du på dina docs? =)

Annie said...

jag har nog 40 om jag inte minns fel!

Anonymous said...

Finns det en berättelse bakom berättelsen? :)

Annie said...

Ja det finns det! Den kom till under en kvällspromenad i oktober.