2008/12/10

på nordpolen

Jag tål inte se dig gråta. Bara tanken av det får det att börja gnaga i hjärtat. Det är ju du som är min klippa, låt mig vara din också? Den kvällen i somras känns som en mardröm som slängs tillbaka i mitt ansikte ikväll. Är fulltmedveten om att du kanske ligger där och gråter just nu, men inte alls lika medveten om du vill ha mig där. Imorgon är det din dag, önskar jag kunde göra den till något fantastiskt. Du är bäst, jag älskar dig.

1 comment:

Klippan said...

Det kan gå flisor ur klippor så att de går sönder lite, men de brukar ändå finnas kvar i tusen miljoner år. Kanske växer det upp en liten blomma där...